Jag har funderat på en sak. Det började med att jag läste en krönika av Bengt Benke Ohlsson i Dagens Nyheter. Det gör jag varje gång en krönika av honom är med i tidningen. Inget konstigt där alltså. Men då skrev han om sin roman Syster, som jag inte läst och nog inte kommer läsa men som jag så klart känner till och sådär. Och han skrev något om att den kom ut för några år sedan och nu i princip inte existerade längre. Var bortglömd. Självklart gör den enorma tsunami av litteratur som ges ut att varje bok inte kan få lika stor uppmärksamhet, men jag blev ändå chockad över att en roman av en rätt stor svensk författare skulle vara bortglömd efter bara några år.
Sedan var jag på stadsbibblan och pratade med en kille som sa att förr hade alla på bibblan stenkoll på de nya böcker som kom ut men numera hanns det inte längre med på samma sätt eftersom det ges ut sådana enorma mängder.
Det här oroar mig en aning faktiskt. Jag tycker att det är sorgligt om någon skriver en kvalitativ roman och dessutom tar sig igenom hela gallrings- och redigeringsprocessen för att i slutändan finnas i affären ett par år och sedan vara puts väck från marknaden (möjligen finnas på något antikvariat i sönderläst pocket-exemplar, typ). Jag har inte direkt någon lösning på problemet heller (annat än att ta kål på deckarpsykosen då, f.ö min pojkväns ord) utan skriver om det mest för att kanske få reda på om någon har förslag på hur det här skulle kunna lösas. Boblmaf kanske borde rikta in sig på att endast läsa 5 år gamla böcker (inte äldre, inte nyare) för att de inte ska glömmas bort? Eller inte. Det känns ju hur trist som helst. Boken är liksom en vara som existerar ett blixtsnabbt ögonblick på en marknad, för att sedan falna.
Förmodligen är det väl fortfarande så att de böcker som verkligen förtjänar det överlever. Eller? Så måste det väl vara?
ord och inga visor 
Jag tror att du har rätt i din spaning. Jag känner ibland att alla pratar om en bok precis när den kommer ut, och ett år senare vet ingen vad det är för något. En period i början av året var det ju Cirkeln på varenda bokblogg, och jag blev nästan less på den innan jag hade läst den. Och sen känns det som om den redan är uttjatad, så varför ska jag säga något?
Man kanske borde sätta i system att bara blogga om böcker som är minst två år gamla! Eller, tja, kanske inte … men litegrann ändå.
Ja, Cirkeln är en sådan bok som jag förmodligen inte skulle ha läst ändå men garanterat inte nu efter den totala sönderhypen. Att inte få läsa nya böcker känns ju som sagt väldigt begränsande, men man skulle ju kunna påminna om lite halvgamla/halvnya böcker i alla fall. : )
Jag ser två problem här.
1. böcker ges ut, kommer i pocket, försvinner. precis som du säger.
2. som bokbloggare vill man gärna hänga med i trenderna. Att blogga om en bok som alla andra bloggat om för ett halvårsedan känns då inte så coolt.
Vad vi kan göra åt detta: Våga blogga om böcker som är 2 år gamla! (fast så klart inte bara om dem)
Alltså, jag håller faktiskt inte med om att jag vill hänga med i trenderna. Ofta är det så för mig att jag ser att en viss bok ska ges ut, säg Marilyn Monroe – Fragment. Och då blir jag helt peppad och sugen på att läsa och beställer direkt som recensionsexemplar. DET i sin tur gör att jag måste läsa boken inom en rätt snar framtid åtminstone och då faller alla andra äldre böcker jag har här hemma på vänthög tillbaka till andra tider. Men i vår har jag bestämt mig för att minimera antalet rec-ex. I och med köpstoppet också så kan det göra att jag fullt ut kan fokusera på projekt kill hyllvärmare och faktiskt läsa de där lite halvgamla böckerna. Känns bra. 🙂
Frågan är intressant.
Kan det vara så att kommersialiseringen av bokmarknaden gör litteraturbranschen mer som musikbranschen? Det blir viktigare att framhålla författaren som någon slags stjärna, det blir allt mer viktigt att hänga med i de senaste snackisarna, inget är så ute som det som var fräscht för fem år sen. Förnyelsen blir viktig eftersom det är det nya som säljer. Kommersialiseringen har i sin tur att göra med att bokförlagen har fått en svårare ekonomisk sits.
Det perspektivet skulle kunna ge en slags frist från det snabba åldrandet. Genrelitteratur. För de som är frälsta i sin genre har ofta ett intresse av sin historia som mainstreamen saknar. Vi räknar inte deckare nu förresten, det känns som att de kör i en helt egen fil på autostradan. För en skräckfanatiker är det förmodligen inte lika intressant att boken utkom just det senaste halvåret, kanske snarare då hur den står emellan Stephen King och Lovecraft. På samma sätt har jag svårt att se att en fantasyfanatiker skulle kunna vara det utan att ha ett ställningstagande till Tolkien och Eddings.
Det finns ett positivt sätt att se frågan också. Det litterära samtalet har de senaste tio åren blivit ett annat, offentligt men inkluderande ändå. För ni är här, ni som inte fanns under 1900-talet, bokbloggarna. Och det är ju en väldig seger för litteraturen i stort, eftersom de tycks engagera människor. På samma vis verkar bokcirklandet ha fått en renässans som jag inte vet om den någonsin haft motsvarigheten till. Men samtalet kräver en form av gemenskap, folkligheten med. Och det är lättare att hänga med i en trend som är nu än som var för fem år sedan. Man behöver inte ens läsa böckerna för att snappa upp vad Amanda Svensson eller Knausgård skriver om. Däremot är det svårare att minnas, om man nu inte läst böckerna, om fem år. Då är Svensson ganska mycket vuxnare och har bergis förlorat en del av den där ungdomliga esprin som hon sprider så gott. Detta är dock bara samtalet. Om Benke tycker att det är vad hans böcker lever på är det för att Bengt Ohlsson har något av en uppmärksamhetstörst i sitt bröst. Carl-Johan Vallgren skrev sina senaste böcker för två respektive nio år sedan, hyggliga titlar bägge två. Jag har läst dem och de står i min bokhylla. Vid väl valda tillfällen kan jag referera till någon av dem, även om litterära referenser är svårare i vår tids ymniga mylla. 2006 kom Svinalängorna ut, mycket gripande. Vi har ju inte glömt bara för att vi pratar om någonting annat.
Jag är inte själv heltigenom positivt inställd. Senast idag blev jag betryckt när jag gick in i ett litet bibliotek och fann hur mycket det var präglat av att försöka hänga med i sista skriket och bara stå till tjänst med någon slags slit-och-släng-litteratur för säsongen. Jag förmodar att biblioteken vill vara aktuella och svara på låntagarnas krav. Men biblioteken har ju en folkbildningsuppgift och är det verktyg vi har att locka till ett ständigt gränsöverskridande litteraturintresse. Och jag ska inte ens börja med våra boklådor! En bokhylla med hårda pärmar, en med pocketar, några skrymmande presentbord med tjusigt upplagda bästsäljare, och sedan resten presentpapper, spel och pennor! Bah!
För att ändå se det positivt. Böcker är ypperliga eftersom de är så livskraftiga i sig. Bara vi låter dem stå klarar de sig ganska bra. De sitter tålmodigt och väntar på sina hyllor tills någon tar sig an dem. En tråkig sommar på landet kan göra mycket för klassikerläsningen hos en yngling, bara rätt dammiga bokhylla kommer inom räckhåll. Det hjälper förstås inte de 3-5-åriga böckerna. Men de förblir ju bara femåriga i ett år, sen är de sexåriga.
Tack för en lång och intressant kommentar, jag gillar verkligen när folk tar sig tid till sådana här diskussioner. Förmodligen har du rätt i din littbransch-musikbransch-spaning och det gör mig väldigt upprörd faktiskt. Och du har säkert rätt i genrelitt (även om väl all litteratur per definition tillhör en viss genre, hehe), själv läser jag inte sådana böcker men jag är inte alls främmande för att läsa halvgamla böcker heller. Det gäller bara att på något sätt stävja sitt eget deltagande i den massiva flod av nyutgivet som väller över en. Och acceptera tanken på att det är OKEJ att skriva upp de nya böckerna i vill-ha-boken och läsa dem när de är lite halvgamla.
Jag har också känt en viss hopplöshet gällande bibliotekens överdrivna modernitetssträvan, som jag noterat även om jag själv väldigt sällan nyttjar biblioteken. Men jag blev glad för några veckor sedan när jag hittade en boktipsbroschyr på stadsbibblan med tips som Fem unga, Selma Lagerlöf och så vidare. Mer sådant tycker jag.
Spännande fundering, jag tänkte när alltfler böcker kommer som e-bok så kan de leva längre, finnas kvar att låna eller köpa eftersom de inte på samma sätt tar fysiskt utrymme men… Det kräver ju att det mesta digitaliseras och dessutom att det görs i en standard som kan läsas om säg 20 år. Där finns ju så många läsvärda titlar som bara passerar förbi och att bokhandeln har svårt för att främja kvalitetslitteraturens spridning verkar vara sanning. Jag undrar så vem som skall driva på? Bokbloggarna kanske?
Projekt Gutenberg har tagit fasta på att rädda gamla klassiker och ge ut dem som e-bok, ofta översatt till flera olika språk. Jag kollar alltid hos dem när jag är på jakt efter någon gammal bok som är omöjlig att få tag på i fysiska bokaffärer.
http://www.gutenberg.org/
Dessutom är det helt gratis (och lagligt) 🙂
Det är ett fint projekt!
Jag är så habegärig när det gäller böcker så jag köper alltid de äldre böckerna jag vill åt på Bokbörsen, brukar funka finfint det med.
Ja, jag tycker vi bokbloggare ska driva på!
Jätteintressant och bra inlägg! Jag tänkte samma sak igår när jag kom på mig själv att tänka på en bok som utkom i våras som, well, inte gammal, men definitivt inte ny. Galet ju. Helt klart åldras och dör böcker snabbare idag än tidigare, och jag tror, precis som du och flera som kommenterat, att det beror dels på den enorma bokfloden, dels på att vissa böcker stöts och blöts så mycket att de till sist känns utspelade fast de kanske bara funnits ute i handeln ett par månader. Sedan säger nog detta en hel del om vårt samhälles besatthet med förnyelse och förändring, att hela tiden blicka framåt, det där som Micael Dalén skrev om i ”Nextopia”. Därför är det viktigt att inte glömma bort klassikerna, eller kanske lyfta blicken lite och nörda in på något eget. Blev t ex överlycklig när jag häromdagen hittade en blogg där det endast recenseras gamla pusseldeckare från 40-, 50-, 60- och 70-talen.
Ja, det är galet att det är så men jag känner till viss del igen det. Intressant synpunkt att det kan ha att göra med vårt samhälles ständiga behov av förnyelse men jag tycker att det också är så sorgligt. Och jag håller med om att klassikerna må leva länge, det tycker jag dock att de gör än idag. På något sätt så känns ju en Selma Lagerlöf-bok eller Pär Lagerkvist fräschare och intressantare än en halvgammal roman av Maria Ernestam. Ok, enorm kvalitetsskillnad och därmed omöjlig jämförelse men du förstår nog hur jag menar…
Jag fattar precis! 🙂
Pingback: Böckernas förkortade livslängd (och kan vi göra något åt saken?) | Bokbabbel
Pingback: In today, out tomorrow, eller? | Rader
Skrev en liten kommentar om det här. Tänkte att du skulle vilja veta att jag nämde dig. Tankvärt inlägg!
Tack! Ska svara på din blogg senare idag.
Bra inlägg, men lugn, det är där såna bloggare som jag kommer in i bilden 😉 Jag läser i princip bara ”gamla” böcker, för jag hinner inte med de nyutkomna i samma takt som resten av boblmaf, men jag tror med tanke på ditt inlägg att det egentligen är bra. Då får ju förlagen och böckerna både uppmärksamhet när de kommer ut och ett-två-tre år senare när jag och mina likar kommit ikapp.
Jag läser ju också massor av gamla böcker, min rädsla handlade mer om att böcker blir gamla så fort generellt sett i samhället. Men du har rätt, på ett sätt är det väl bra också…